.

Tänk att man plötsligt en dag bara inser att saker o ting som man hade nu är borta.. Först kommer det en saknad som sköljer över en, fast ja tror i detta fall att det bara var själva vanan. Sen så kommer en otrolig lättnad, att man nu äntligen inte är med i den där skiten längre. För här sitter man, några år senare o ser hur man egentligen betedde sig, o att man kunde tycka illa om någon bara för att sin kompis gjorde de? Ja är glad, glad att de inte är så längre... Jag står hellre ensam! Fast nu gör ja ju inte de men iaf. Min vän Emmelie (ibland väldigt ovän) är en klippa, med henne kan man skratta, gråta, dela åsikter, dela tankar, vara fruktansvärt ovän med men hon finns kvar. Hon vänder minsann inte kappan efter vinden utan hon är äkta! Lilla Porrsmurfen ;)